du har aldrig druckit nåt, men du blir nervös

Vi gick på höstens första keikka. Vasas flora och fauna. Jag stod på ett lugnt Dynamodansgolv och berördes av melankolin, dialekten och den människonära lyriken. (10/10).
 
"allt måst ha skett bakom en dimridå" (Prisma)
Känslan att plötsligt bli biperson i sitt eget liv, att ofrivilligt hamna i skymundan.
 
"lära henne ett och annat, om att drömma sig bort" (Gudförälder)
Jag satt på knä i ert vardagsrum. Du frågade om jag ville bli fadder till knyttet på golvet. Jag började gråta och kramade dig lite extra hårt.
 
"no va han en vän, no va han en vän?" (Nog var han en vän)
Han känns avlägsen och har gjort det ett tag nu. Under kvällen kom han nära mig igen.
 
"att aldrig stå stilla, aldrig tappa fart" (Di tror int när jag säger)
Stegen går snabbare och snabbare. För ett år sedan trodde jag Åbo aldrig skulle kännas bekvämt och hemma. Nu kittlar det i magen när jag tänker på nästa höst.
 
"och jag tror nog att jag äntligen har kommit loss" (Inget att berätta just i kväll)
En stor skillnad mellan att tro och att veta. Just nu går jag längs en väg som känns lätt och som är snäll mot mig.
 
"det finns andra som vill ha en sån rebell" (Stängningsdax)
Du gnider sociala lagens tunna band med en trubbig kniv. Plötsligt finns inget kvar.
 
HEJHEJ HEJDÅ!
 
om allmänt., om mina ord. | | 3 kommentarer

när en vrider på sig

En hjärncell sa att vi kan gå tillbaka
Gräva, rota, älta, försöka förstå
Jag skrek NEJNEJNEJ FÖR VI ÄR HÄRHÄRHÄR OCH SKA FRAMFRAMFRAM
medan jag träffade luften med några knytnävsslag
 
om mina ord. | | 2 kommentarer

en annan värld

Vad tänker du på? (Jag frågar i en utandning och väldigt tyst)
Ingenting, svarar han.
 
Och jag tänker att det måste finnas en hel värld inuti honom
som han kallar ingenting.
 
om mina ord. | | Kommentera
Upp