en gång var det bara mitt eget

Kroppen pressar sig tillbaka, mellan uppsträckta armar och tindrande ögon. Kroppen slungas mot en kall, svart vägg. Det blir en tydlig kontrast, mot en svettig och varm rygg. Några sekunder passerar och trappuppgången förvandlas till ett folkhav, människor strömmar förbi i ögonvrån. Endorfiner och skratt möter den kalla luften som finns på nedrevåningen.
 
Världen stannar inte upp fast man själv behöver sätta sig ner, ta en paus och släppa ut känslorna, tankarna, sorgen som musiken frambringat.
 
 
Alina Devecerski och Linnea Henriksson @ Klubi 30.1.2015
om mina ord. | |
Upp